• Idisslarna och rovdjuren


    Det må finnas ett självändamål i att skriva, dagböcker, brev, minnesanteckningar och reflektioner, men det finns inte ett självändamål i att publicera dem. Du kan förstås inte på förhand veta om din text förbättrar eller försämrar livet för din omgivning, om du tillför perspektiv eller cementerar lögner. Troligen både och, oavsett författarskap, i växlande mån. Så vad är min kritik?

    Fler gånger än jag kunnat förbereda mig på har jag mött attityden hos mina kolleger att skrivandet blott och bart är utvecklandet av en pågående litterär tradition; varje mening härrör ur, bollar med och fortskrider en tidigare skriven mening. Ett lekmannaantagande är att det framför allt är på det viset filosofi går till, liksom analytisk forskning. Men även litteraturen? Konsten?

    Jag är inte främmande för metafiktion eller parafraser men om det som jag upplever är konsensus att all litteratur utgår från tidigare litteratur förstår jag inte riktigt vad vi författare ska tänkas tillföra. Att skriva om böcker är för mig som att ställa upp ett staffli på ett konstgalleri, att idissla en bild till oigenkännlighet. Vi har ju en närmast osinlig mängd andra uttryck att ta ställning till? Andra konstarter, verbala samtal, infall och omvärldsförvandlingar som inte nödvändigtvis redan tuggats till text.

    Annorlunda uttryckt; skall alla böcker ha ett kapitel benämnt "tidigare forskning"? Jag väntar på att träffa en enda författare som delar min frustration. Känner mig dock inte ett dugg opeppad att skriva vidare utan att samtidigt läsa, utan samtidigt som jag tittar, lyssnar, känner, luktar och smakar mig fram.

    Mikael Berglund, 4 juli 16


  • Room


    Room av Emma Donoghue (Inlåsta, i svensk översättning), tillhör tillsammans med Idioten och Fågeln Som Vrider Upp Världen mina starkaste upplevelser som kulturdeltagare. Jämte dessa tre böcker har samtliga andra starkare upplevelser skett på film (Gå och Se, All About Lily Chou-Chou, Barnen Som Inte Fanns, Eureka, Sunshine för att nämna några). Jag är helt enkelt inte i första hand en bokläsare och söker heller inte inspiration eller verktyg från böcker i mitt eget skrivande. Room är en intressant utgångspunkt eftersom romanen givits en god filmversion härom året. (En annan relevant aspekt må vara att ingen annan av ovan nämnda filmer baserats på romaner.)

    Det filmens Room ger oss är själva påtagligheterna, fysiska ramar och det Tarkovskij kallar "Förseglad Tid" (Sculpting in Time). På så sätt kunde filmen därför ha varit en mer trogen representation av tiden och rummet inlåst i ett fysiskt rum. Men där filmen måste gestalta alla inre skeenden i yttre (även berättarrösten blir i filmen ett uttryck) för att indirekt skapa medkänsla och kontext kan romanen både gestalta tankar, bara nämna dem eller medvetet ge de inre tankarna en felaktig gestaltning. (Föreställ dig det enklaste sättet att iscensätta en lögn på film/teater och en lögn i text.) I filmens Room kommer huvudpersonen Jack's tankar ut som talade ord, medan de i romanen mestadels lämnas osagda. I romanen får vi alltså ta del av en ojämförligt större del ofullständiga, felaktiga, tvetydiga och oformulerade ord. Och Jack's (inre) språk är i min mening romanens klarast lysande storhet. De får mig att genomlida insikterna han saknar genom tolkningarna han väljer. Detta förmår filmen inte gestalta. Det filmen gör istället är att måla. Att måla Jack, att måla mamma och att måla Rum, och vi ser dessa som de människor eller ting de är, medan de i romanen helt passerar genom den femårige Jack's språk, såsom de ter sig för honom.

    Jag blev därför långt mer gripen av filmen men lärde mig långt mer av romanen. Och båda är viktiga erfarenheter.

    Mikael Berglund, torsdag 23 juni 16


  • Dikt är inte kommunikation


    ... sa en seminarieledare. Hörde jag rätt? Jodå, och jag fick det senare bekräftat av andra seminariedeltagare, samtliga poeter. Dikt är inte kommunkation, dvs den överför inte information. Jag frågade vad det då var den gjorde och fick svaret att dikt helt enkelt(?) betyder 'att göra' och att vad det är den gör är ovidkommande. Det var inte ett förtydligande för mig, men låg å andra sidan fint i linje med själva påståendet. Några återkommande hänvisningar till Wittgenstein och sedan var samtalet slut.

    Wittgenstein? Den Wittgenstein som under sin tidiga karriär säger att "vad man icke kan tala om, därom måste man tiga" (Tractatus Logico-Philosophicus) eller den som under sina senare år talar om den avgörande kommunikation som sker genom den lek med ord som utgör en stor del av våra språk? En tolkning av det tidigare påståendet som ligger nära mina poetvänners vore att det som inte kan utsägas ändå skulle kunna uttryckas i diktform, vilket i så fall även skulle ligga i linje med Wittgensteins senare teser om ordlekandet. Men skulle detta inte vara en form av kommunikation? Ordlekandet är väl i högsta grad informativt, om så inte fullt så tydligt?

    Jag landar i att lyriken, liksom den abstrakta bildkonsten och musiken, har sin plats jämte och inuti de deskriptiva konsterna (prosan, filmen) och tar mig friheten att kalla det lyriska i mina prosaverk som högst kommunikativt; andra ord för att beskriva andra aspekter av samma verklighet.

    Påståendet att dikten inte kommunicerar är för mig exempel på den slags ordlek som avses - och den är högst informativ.

    Ett annat sätt att närma sig dikotomin är med Thomas Pynchons “Poetry is not communication with angels or with the 'subconscious.' It is communication with the guts, genitals, and five portals of sense. Nothing more”. Det köper jag hellre.

    Mikael Berglund, onsdag 22 juni 16


  • Berättelsen som samtal


    Författaren lyssnar inte på läsaren, åtminstone inte i skrivögonblicket. Hur kan hennes text då vara dialog? När den ställer frågor hon inte kan besvara på egen hand. Frågor som är möjliga att besvara, med ert gemensamma empatiska arbete. En text där du behövs, där du inte löser en rebus eller lägger ett pussel författaren (än hur skickligt) putsat utan där ni tillsammans löser den gåta eller lägger det pussel där verkligheten kastat ut några av bitarna.

    Om arbetet med formuleringar och beskrivningar är tillfyllest redan innan orden lämnas över är samtalet onödiggjort. Då rinner ordvällingen färdigtuggad från boksidorna och tillåter ingen dialog, och ger bara den mest kortvariga mättnadskänsla. Finns det då inte tid för välling? Visst gör det. Är då inte den mest lättrinnande text dialogisk, skapar inte läsaren själv de luckor texten måhända saknar? Visst gör hon. Det finns tid för tvehövdade monologer men om det inte också finns tid för sam-arbete är det inte mycket bevänt med litteraturen.

    Mikael Berglund, onsdag 30 mars 16


  • Gräv där du går


    Blivande författare och skribenter får ofta rådet att gräva där de står, vilket förstås är utmärkt om syftet är att gräva din egen grav. Risken är annars att du snart står i en brunn du inte ser över kanten på.

    Naturligtvis kan föremålet för ens betraktelse vara en själv, och den som lyckas har min beundran, men du gör inte ditt empatiska arbete enklare eller sannare för att du skriver självbiografiskt. För skrivandet är ett empatiskt arbete, en omöjlig strävan att leva sig in i någons oåtkomliga upplevelse av samma omvärld. Om det så råkar vara din egen.

    Gräv omkring dig. Gräv diken och tunnlar, kojor och åkerfåror. Lyft blicken och fråga, föreställ dig, förställ dig. Världen är så stor, så stor.

    Mikael Berglund, torsdag 17 mars 16


  • Hej!


    Lanserar ny hemsida idag. Här hittar du min krönika (du läser just nu dess första inlägg), senaste låt härunder, under detta senaste projekt samt bakom alltihop senaste bild.

    Bläddra genom att swipe:a över artiklar eller bakgrundsbilder, eller genom att klicka på listknappen för att välja artikel eller låt.

    För att minimera/förstora artiklar, klicka på pilknappen uppe till vänster.

    Mikael Berglund, tisdag 15 mars 16


  • Om mig


    Jag heter Mikael Berglund och skriver böcker, gör musik och designar och programmerar hemsidor (som denna).

    Jag debuterade våren 2015 med den historiska romanen Ett Föremåls Berättelse om Obesvar. Nästa roman kommer våren 2017 men jag arbetar också parallellt på flera andra berättelser.

    Min enskilda firma Omnejden startades 2009 under namnet "Kaisatj", och här arbetar jag med grafisk design av logotyper, affischer och illustrationer, samt med design och programmering av hemsidor och webbapplikationer. Senaste projekt listas i fönstret nedan.

    Vid sidan av författar- och designlivet fotograferar och ritar jag (bilderna i bakgrunden som du kan bläddra mellan genom att swipe:a vänster/höger), skapar musik (fältet direkt nedan, välj låt via meny-knappen).

    Jag bor och verkar i Umeå, du når mig på

    Mikael Berglund, 14 mars 16


Vad än du vill

  • Tidningen Vasaplan


    Wordpress-tema för tidningen Vasaplan, baserat på papperstidningens grafiska profil.


  • Istället för våld


    Illustrerad affisch för antivåldsprojekt


  • Andreas H Nilsson


    Fullscreen-portfolio för fotografen Andreas H Nilsson.


  • Egen musik



    Spelare för egen musik, med genre-sortering, rating och nedladdning.


  • Arrator


    Jobbar idogt vidare på sidoprojektet Arrator, en webbapplikation för att strukturera och visualisera interaktiva berättelser. Beta kommer finnas tillgänglig i vår (2016), en gammal version ligger ute på www.arrator.com, registrerade konton kommer föras över till nya versionen.


  • SportRegion Västerbotten



    Logotyp för SportRegion Västerbotten